Brudens resa till altargången

Igår på söndagskvällen när vi slötittade på TV:n kollade Niclas djupt in i ögonen och sa ”Min blivande hustru!” Ja, shit vi ska verkligen bli man och hustru! Igår slog det mig, att detta är på riktigt. Alla planer och funderingar kring bröllopsdagen är för oss. Det är vi som ska gifta oss och ha det här ståhejet som alla pratar om. Det känns inte verkligt än, fastän jag är så förväntansfull inför dagen D.

Måste ta tag i planerna och se till att det går framåt. Det har varit lite stiltje den senaste månaden och tiden den går ju.

Ingen kommentar

Pinglänk

Jag har haft det på tungan flertalet gånger att fråga henne. Men då har inte Niclas varit närvarande och det skulle kännas fel att fråga utan att han är med. Det är ju trots allt tack vare henne vi träffades. I lördags såg vi tillfället. När vi ställt frågan blev hon tyst och bara tittade på oss. Då blev jag nervös, tänk om hon inte vill. Hon är ju som klippt och skuren för rollen och alla vi pratat med håller med oss. Till slut kom det ett ”Ja” och vi kunde andas ut. Cattis är nu vår toastmadame! Ytterligare en pusselbit på plats.
I övrigt står det rätt still nu faktiskt med planerandet. Kanske borde få något mer gjort innan julstressen börjar.

Ingen kommentar

Pinglänk

Jag undrar hur länge jag ska drömma om mitt bröllop innan jag gör någon action i verkligheten av det. Inatt drömde jag att bröllopsmagasinen låg i en stor hög i hallen tillsammans med morgontidningen. ”Fasiken, jag som inte börjat prenumerera på bröllopstidningar än, det måste vara någon som vill stressa på mig” minns jag att jag tänkte. Och den enda som kan stressa mig är jag själv, det vet jag. Kan ju vara bra att tänka på när det drar igång på riktigt med bröllopsplaneringarna. Men drömmen var också en påminnelse på att jag faktiskt ska börja prenumerera på någon form av bröllopstidning för att få lite bra inspiration och tips. (Och samtidigt inte glömma bort att hålla bröllopsstressen i styr)

Ingen kommentar

Pinglänk

Då har det hänt igen. Inatt gifte jag mig igen, i ett kök igen. Tack och lov var inte stämningen som på begravning denna gång och ingen grät. Men vilket tråkigt bröllop det var! Vi befann oss i köket hos en gammal barndomsvän till mig som är ett arbetskök, dvs mycket trångt. De enda närvarande var mig familj och barndomsvännens familj och deras förbannade katt, som jag aldrig gillat. Naturligtvis skulle denna katt klänga och klösa på mig. Klänningen blev förstörd och jag fick låna en gammal brudklänning som gjorde att jag såg ut som en tant. Efter vigseln hade vi lite fika på altanen och sedan bad de oss gå hem för de skulle ha gäster över natten. Och så var detta bröllop över – stenkul. Undra hur många bröllopsscenarier jag kommer gå igenom innan dagen D och varför har de hittills skett i kök från barndomen?

Ingen kommentar

Pinglänk

Vi har alltid kallat oss "vi fyra". Vi har varit bästisar sedan mellanstadiet, och en av dem har jag känt sen vi var 5 år. För mig är det självklart att de ska vara tärnor på mitt bröllop. Det är ju dem man gått igenom alla killar,kärlekar, drömmar om framtidskillen med. De vet ju precis hur mitt kärleksliv varit och nu när den rätte dykt upp så är det som att knyta ihop säcken med att de ska stötta mig genom bröllopet.
Så när Niclas friade och jag berättade om bröllopsplanerna så måste jag ha missat att berätta den detaljen för dem på en gång.
I lördags träffade vi på en bar och tog ett glas innan vi skulle vidare till en annan tillställning. Klart vi pratade bröllop! Och då slängde jag fram; "och så ska ju ni vara mina tärnor förstår ni väl" Det blev helt tyst. Ingen förstod vad jag hade sagt.
Lisa; "Vad sa du??"
Jag: "Ja, alltså jag vill att ni ska vara mina tärnor på mitt bröllop"
Efter några sekunder ramlade poletten ner och tjejerna började skrika förtjust och kramas. Jag var lite nervös i två sekunder när ingen reagerade men sen förstod jag att de kanske blev lite chockade. De hade naturligtvis hoppats på att få vara tärnor men som de sa, absolut inte tagit det för givet. De blev superglada, smickrade och började genast planera deras klänningar. Klänningarna ska tydligen inhandlas i London, där Anna bor och jag har gett dem fria händer så länge det ser enhetligt ut. Jag vill att de ska ha på sig något de själva känner bekväma i men som ändå matchar varandra. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till, jag litar på dem och skulle det bli helt galet så har jag veto-rätt är vi överens om.

Nu ska bara toast mastern meddelas, kanske bör göra det rätt snart så personen hinner smälta och förbereda sig för sin roll. Personen är klippt och skuren för detta så det ska bli spännande att se vad han/hon säger om det hela.

Ingen kommentar

Pinglänk

Inatt hände det, jag gifte mig för första gången (och troligtvis inte sista). Jag drömde förtås som ni kanske förstår.
Bröllopet ägde rum i mitt barndomshem i köket. Släkt och vänner satt som i en halvcirkel runt mig & Niclas. Ingen präst var närvarande utan vigselakten bestod av att varje gäst fick hålla ett tal om oss. Ingen var särskilt glad över vår vigsel, alla berättade dystra minnen och stämningen var som på begravning. Värst var min kompis Anna som började berätta om när någon föredetta pojkvän (som inte existerar i verkligheten) som hon saknar och att han säkert dött. Då börjar hela sällskapet stortjuta och Niclas viskar lugnt till mig "Kolla nu vad du ställt till med".
Jaha, sen var vi gifta då och så här är det på bröllop förklarade alla för mig. Dökul.
Sen åkte jag och Niclas på bröllopsresa till en sjaskig charterort. Där var Niclas tvungen att ta jobb i en nattöppen butik, som sålde massa krimskrams, för våra pengar var slut. Jag fick dela rum med en arg gammal tant i ett slitet hus utan toalett. Drömmen slutade när jag sprang till butiken i ren panik för att hämta Niclas och ser att butikschefen är på väg att dra iväg med Niclas för att hon vill ha honom för sig själv.
Så vad betyder nu denna dröm?? Är jag rädd att bröllopet ska gå åt pipan och inte bli som jag förväntat?

1 kommentar

Pinglänk

Vi samlades ett gäng tjejer i fredags för middag & vin och naturligtvis tog det inte lång tid innan vi pratade bröllop. Frågan dök upp ”Varför gifter ni er?” Jaa, för att det är en trygghet om det skulle hända något med någon (dödsfall eller Gud förbjude skilsmässa) av oss både för oss och för våra framtida barn. ”Jamen, gifter du dig bara för de äktenskapliga tryggheterna?” Nej, självklart inte. Jag gifter mig för att det är VI, det är jag och Niclas, och för att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom. Det är självklart att vi ska gifta oss. Jag har aldrig funderat på om gräset möjligtvis är grönare på andra sidan, jag vet att jag befinner mig på rätt sida. Till att börja med så är jag tokkär i människan och Niclas är min absolut bästa vän. Vi har fantastiskt roligt ihop (ni skulle inte tro era ögon när ni ser oss flamsa runt när ingen ser på), vi delar samma värderingar om livet och vi har många lika intressen. Sedan kan vi också vara oerhört olika. Jag är den som stressar upp mig medan Niclas lugnar ner situationen. Niclas är den som aldrig vet vart skruvmejseln, plånboken eller solglasögonen ligger medan mitt fotografiska minne av vår lägenhet gör att jag kan säga direkt vad sakerna finns. Jag är den som kollar upp och fixar inför t ex en resa medan Niclas löser saker på plats. Våra olikheter kompletterar varandra oerhört bra (även om jag kan bli irriterad över att han är så lugn när man ”ska” vara stressad men inser sedan att det inte gör saken bättre av att stressa upp sig).
Jag kan aldrig få nog av att se in i hans kärleksfulla blå ögon och se värmen stråla tillbaka mot mig och tänka ”Shit vad han är underbar!” . Det tåras ögonen nu när jag tänker på det.
Min största dröm är att sitta bredvid Niclas när jag är si så där 80 år efter ett långt liv tillsammans och fortfarande känna värmen när vi ser på varandra.

Ingen kommentar

Pinglänk

Då var även lokal så gott som ordnat. I fredags fick jag tips från en via forumet här på Bröllopstorget om en golfklubb och då slog det mig ”Varför har jag inte tänkt på den lokalen förut?” Till en bra peng får vi hela middagen fixad och slipper tänka på att ordna med dryck, catering, personal etc, allt finns på plats. Känns suveränt och både jag & Niclas tycker vi har hittat helt rätt festlokal. Men, det finns ett litet men som kan sätta grus i maskineriet - golfarna! Spelschemat för nästa säsong är inte spikat ännu och skulle det vilja sig riktigt illa så är det tävling just den helgen vi bokat. Så nu väntar vi på att vi snart får bekräftat att vi kan vara där eller ej. Jag har i princip redan dukat upp i lokalen så skulle det gå i stöpet så skulle det kännas mycket tungt att börja om från början igen. Så håll tummarna och hoppas hoppas!

Känns riktigt skönt att bröllopsplanerna är i gång. För en vecka sedan var inget bokat och jag kände mig lite smått stressad över hela projektet. Men nu ser jag bara det roliga i planeringen. Så fort man fått ordning på kyrka och lokal, som brukar vara det svåraste vad jag förstått, så är det ju ”bara” resten kvar, eller rättare sagt, det roliga kvar. Klänning, vigselring, frisyr, festprogram, fotograf - ja ni hör ju själva!

Ingen kommentar

Pinglänk

5 juni 2010! Då går jag längs altargången! Shit, blir toknervös när jag tänker på det men samtidigt förväntansfull. Nu är det inte bara snack utan nu är det på riktigt!
Har typ försummat mitt jobb idag och tokletat festlokal. Vi hade i princip redan bestämt vart vi skulle vara men typiskt nog så var lokalen bokad det datumet och i princip hela sommaren framåt. Så nu går jag igenom alla alternativ och lite stressad blir man. Tänk om allt blir uppbokat innan jag hittat något? Varför ska man vara ute i sån god tid? Om alla tog det lite lugnt (inkl mig själv) skulle man slippa yra runt 10 månader innan den stora dagen. Hade jag haft råd hade jag definitivt överlåtit allt till en wedding planner. Men det hade nog slutat med konflikt pga att mitt kontrollbehov kan gå lite väl långt ibland. Kanske borde tagga ner lite?

Ingen kommentar

Pinglänk

Niclas överraskade mig totalt och friade till mig på påskafton. Jag var uppe på de rosa molnen och svävade och har aldrig varit så lycklig som den dagen. Jag vet inte hur många gånger jag fick intala mig själv "Jag är förlovad!" och varje gång jag sa det till mig själv spreds ett stort leende på mina läppar. Och nu ska jag gifta mig!

Jag & Niclas har alltid haft samma uppfattaning att förlovar man sig ska man gifta sig om ett år. Under vår förlovningskväll började vi grovplanera lite hur vi vill ha vårt bröllop. Jag har alltid tänkt mig på ett visst sätt sedan jag var liten men nu när det kommer till kritan tänkte jag inte alls i de banorna. Kanske beror det på att man nu planerar bröllopet tillsammans med någon - med mannen i mitt liv.

Så, påsken är över, sommaren är över och nu börjar det bli hög tid att planera bröllopet (enligt Bröllopstorget bör man börja 12 månader i förväg). Ok, vart börjar man? Ett datum kanske? Vi tänker gifta oss i juni (dock ej 19 juni, det är visst någon rojalitet som bokat det datumet).
Det enda jag har någorlunda klart är ett liveband. Men kyrka och festlokal kan ju vara bra att ha. Och en budget - det är inte gratis att gifta sig!

När jag ser allt som måste fixas inför bröllopet blir jag något stressad och tänker att fasen vad skönt det skulle vara att bara sticka iväg till en tropisk ö och gifta oss med fiskarna som vittnen. Men samtidigt vill jag gå längs altargången bredvid min blivande man, få säga -Ja och dela denna stund med dem jag älskar. Jag ryser bara jag tänker på det...
Så idag ska jag ringa kyrkor och förhoppningsvis kan vi bocka av första raden på listan.

Ingen kommentar

Pinglänk