Emelies & Tonys Bröllopsblogg

Mojitos, Oasis, Cheesecake på Jimmy's steakhouse, kärlek, Christian Vieri och live-dvd:n från Doktor Bombays spelning i östtyska Riesa 1999.

Jodå, visst finns det saker man aldrig tröttnar på.

Till den listan ska vi lägga fenomenet ”listor”, och just i dag har en av de tyngsta vi vet släppts. Time Magazine går ut med sin genomgång av de hundra mest inflytelserika människorna i världen. Tony och Emelie hamnar återigen på 101:a plats, men inte hänger vi läpp för det. Vi gör vår egen lista istället, eller åtminstone jag. Har ändå inget bättre för mig och jag vet att om jag sitter sysslolös blir jag uppäten av nervositet.

Här är personerna jag kommer att sakna mest på lördag. Ingen inbördes ordning förutom ettan och tvåan.

Morfar
Wilda
Mario
Maria-Teresa
Felicia
Emanuele

Så. Nu vet ni det.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

När allt det här är över ska jag köpa en bubbelpool, 4 containrar Corona och sen bara tagga ner. Fan vad det här sliter på krafterna.

Men det är värt varenda sekund.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Dio mio. Mein Gott.

I övermorgon är en dag för…

I övermorgon är dagen då…

I övermorgon ska vi…

I övermorgon ser vi fra…

Äh. Fy fan. I övermorgon gifter vi oss. Det är en sån dag, och vägen dit är mest en kamp för att minutvis zickzacka sig fram med tankar om annat. Och "annat" brukar i min värld alltid betyda fotboll.

Just nu tänker jag på Zlatan Ibrahimović och hans barndomsidol. Fenomenet. Geniet. El Gordo. Ronaldo.

Ja, han har ju härmat idolen steg för steg, den gode Zlatan. Det är liksom bara att pricka av dem. Jäkligt lustigt när man tänker efter, kolla här bara:
 
Steg 1:
Flytta hemifrån och etablera sig i en holländsk storklubb som tonåring?
CHECK.
CHECK.
 
Steg 2:
Flytta till Sydeuropa, etablera sig som superstar i en superklubb?
CHECK
CHECK
 
Steg 3:
Gå till Inter. Göra succé, ha en del skador, avsluta lite surt med fansen?
CHECK
CHECK
 
Steg 4:
Dra vidare till en spansk jätte, presenteras som en megavärvning?
CHECK
CHECK

Steg 5:
Flytta tillbaka till Milano, men till fienden Milan?
CHECK
…check?

Steg 6:
Ja, här går vi förstås händelserna i förväg, men om vi nu ska följa fenomenprofetian så borde Zlatan alltså flytta hem till Sverige om ett par år, köra ett par träningar med MFF för att sedan skriva på för… ska vi säga Helsingborgs IF?

Javafan, jag sitter på kontoret och kollar på klockan. Det blir inte roligare än så här.

I övermorgon är dagen vi gifter oss. Idag kan mycket väl vara dagen jag skriver mitt sista inlägg i den här bloggen. It's been a fucking pleasure men nu hinner jag verkligen inte mer. Fan, vi har ju inte kunnat uppdatera på över en vecka och när jag väl tar bladet från munnen larvar jag mig bara med fotbollstjafs av typen det tar mig en minut att krita ner.
Då är det nog dags att inse att ens tid är förbi.

Vi får se om jag återuppstår i en annan tid, i ett annat liv. Det här med bloggande har onekligen gett en del mersmak, men jag måste ju få det att passa in med mitt övriga liv också. Och det vete fan om det gör, det finns ju en del andra projekt som ligger och lurar i horizonten också.

Nu vet ni det också. Och se, där har vi slagit ihjäl en kvart till. Hail Mary, full of grace. Och så vidare.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Nävafan. Ordnung muss sein.

Slut på vilodagar, låg uppdateringstakt, datortrassel och bloggkaos. Åter till bröllopsvardag, udda fotboll och uppordnade torp.

First things first: ni vill ha det där gamla reklamklippet där Spaniens två kaptener – Xavi och Casillas – spexdansar och sjunger om någon jäkla chokladkräm?

Ni får det.

Och så till vesäntligheterna: efter sju sorger, åtta bedrövelser och lite allmänt vansinne har vi äntligen - tror jag - rott i land bordsplaceringarna! Helvete, vilken pärs det varit, men nu när det är gjort kan man utan vidare konstatera att det förmodligen är ett av de fem bästa planeringsarbeten som överhuvudtaget utförts i världshistorien.
Kan knappt vänta tills det blir officiellt.

Lika svårt och minst lika roligt är arbetet med de "små kommentarerna" till festprogrammet, vilka vi just nu håller på med. Ni vet, man ska skriva 1-2 meningar om varje gäst så att alla vid bordet vet åtminstone någonting om varandra. Den perfekta isbrytaren.
Man kanske skulle kunna tro att det svåra i en sån process är att komma på saker om människorna man inte vet nåt om, alla dom där "respektive" som man aldrig sett skymten av i hela sitt liv.

Inget kunde vara mer felaktigt.

Den verkliga killern är ju att sammanfatta dom man träffar varje dag eller - ännu värre - dom man känt i hela sitt liv. I två meningar. Det går ju fan inte!

Jag menar, herregud, Johan Steffen - var börjar man, var slutar man?

Hur mycket skit får man egentligen avslöja om sin toastmaster?

Ni fattar ju - omöjligt uppdrag. Trots det tycker jag vi börjar få ihop det rätt bra nu, inte minst tack vare Emelie som visat prov på skrivartalanger utöver det vanliga. Jag bidrar med mitt vanliga trams och - voila!

Nu måste jag jobba vidare. Stay tuned.

/Tony

P.S. Sjukt nöjd med rubriken den här gången. D.S.

Ingen kommentar

Pinglänk

Jamen, det var ju bara fan.

Det är en dålig helg för er blogg. Har precis konstaterat att jag på grund av bröllopet kommer att missa Inters ligapremiär borta mot Bologna, och innan dess har jag ägnat min söndag åt att slåss med, bli sams med, gräla med, slåss lite till med och skiljas ifrån min datamaskin. Den %&/%/€ ville helt enkelt inte vara med längre, så jag hittade en yngre och snyggare – och nu är vi tillbaka på banan igen.

Lätt försenade.

Lätt förbannade.

Lätt förtvivlade.

Men ändå – här är vi, och här är de senaste rapporteringarna från våra bröllopsförberedelser.

Om vi börjar med middagen för altarfolket igår så...ja, herrejösses, var ska man börja? När jag vaknade upp i morse var jag i alla fall både en bil och en mobiltelefon rikare, men jag misstänker att jag inte får behålla dom speciellt länge.

Vädret? Måste nämnas. Det fullkomligen hällregnade utanför precis hela kvällen och någonstans kring elvarycket bosatte sig en åsk- och blixtstorm rakt ovanför vårt hus och parkerade där i minst en halvtimme. Helt sanslöst, det kändes fan som familjen Adams. Att det till slut började läcka in vatten genom taket var egentligen inte mer än logiskt, men det blev ju liksom inte roligare för det. Vi väntar med spänning på efterspelet.

Och appropå hälla, det dracks tydligen en del också. Närmare bestämt - läs noga nu, det här är magstarkt - 12 flaskor rött, 4 vitt, 2 champagne och de vanliga småmängderna efter-maten-sprit.
På 10 personer.
Varav en inte ens drack.
Inga mängder man skojar bort direkt. Till vårt försvar kan vi väl säga att det skedde under en relativt lång tidsram (18-04) och att vi åt ansenliga mängder mat också.
Men ändå.

Speciellt mycket uträttat kan man väl inte påstå att vi fick, men det var heller inte tanken. Vi ville umgås, ha trevligt och bli lite känslosamma och det lyckades vi alldeles utmärkt med. Tack till alla närvarande.

Kort om närmaste framtiden så: misstänker att varken jag eller Emelie gör speciellt många knop ikväll, men det blir nog nästan den enda vilodagen vi kan kosta på oss på de knappa tre veckor som nu återstår. Nu måste här jobbas! Vet inte vad som är mest akut, att bli färdiga med bordsplaceringen eller att påbörja fest- och vigselprogram, men helt klart är att vi kommer behöva lägga ner bra mycket tid på allt det där under veckan som kommer.

På med blåstället.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Den där Tony, som brukar skriva här, han gör skandalöst nog inte det! Så kan vi ju inte ha det – därför ser jag det som min skyldighet att göra något åt saken. Visserligen händer det kanske inte så överdrivet mycket under dessa mellandagar, men några matnyttiga världssensationer ska vi nog ändå kunna skrapa fram.

Som till exempel att vi varit på ny provätning. Det skedde i söndags, den här gången sällskapade av bådas föräldrar samt min vän/kollega/coach/bror. Menyn funkade mycket bättre nu när alla detaljförändringar var gjorda, det enda som inte kändes helt hundraprocentigt var potatisen till varmrätten och det har sina förklaringar (nej, dom har inget med "dålig potatisleverantör" att göra).

Ovesäntligt, tycker ni? Ja, men det är bara för att ni inte vet att huvudrätten består av potatisbullar med lingonsylt. Då är ju potatis liksom en bärande ingrediens. Javafan, klart vi kan köra Ekströms om det krisar, men det vore ju onekligen en speciell känsla att kunna bjuda på hemlagat nu när det är bröllop och allt.

Annars håller vi som bäst på att bordsplacera människor och jag tror minsann att vi nådde ett litet genombrott igår. From this moment on är nämligen alla italienare utplacerade, vilket varit en jobbig process att gå igenom. Nu är det nerförsbacke hela vägen in i mål, men ingenting är ännu vunnet och vi har fortfarande dryga 30 människor som väntar på en stol.
Bör lösa sig.

Vad händer då härnäst? Tja, en hel del pyssel som är intressant för oss men troligen inte speciellt upphetsande att läsa om på en blogg. Trycksaker och lite annat tjafs. På torsdag träffar vi toastmaster för the big time genomgång och på lördag kommer alla som ska stå framme vid altaret - tärnor, marskalker och annat löst folk - hem till oss för att skapa lite gemytlig känsla så att vi inte slår ihjäl varandra där framme.
Ni hör ju - ni bara MÅSTE fortsätta läsa framöver!

***

Apropå verkligen inget alls – har ni hört tv-reklamen från Sova, som lovar ut grymma sängköp? Visst är det omöjligt att höra något annat än ”sexköp” i den där filmen?

***

I natt drömde jag första bröllopsdrömmen. Hoppas verkligen att det INTE slutar som i den.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

...var det meningen att jag skulle gifta mig. Men nu blir det inte så.
Tanken var att jag skulle bära dom i hans minne och låta gravera in vårt  numera nästan legendariska monogram på dom, men nu spricker det tyvärr på grund av en massa "kanske". Ni vet, manschettknapparna KANSKE ligger i mormors bankfack, dom KANSKE är helt släta så att vi kan gravera in monogrammet, vi KANSKE hinner få ut dom ur facket i tid för att göra graveringen (mormor är i Italien nu)...lite så. Det var en spontan och alldeles för dåligt planerad idé, skulle man väl kunna sammanfatta det som.
Men fin.

Bär med mig minnet av honom istället. Den enda människa jag verkligen kommer sakna den dagen.

Och se, blev det inte fyra raka M i rubriken nu kanske?

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Usch, jag känner verkligen redan innan jag skriver det här inlägget att det är på väg åt helt fel håll. Det kommer att bli ett i mängden, ett sånt som du kan läsa på precis alla andra bloggar på den här sajten - och så kan vi ju VERKLIGEN inte ha det. Inte för att jag på något sätt tycker att vi är bättre än dom, jag tycker bara inte att dom är särskilt roliga att läsa.
Och nu känner jag alltså att jag själv är på väg att skriva ett sånt inlägg.

Men vafan, det är väl bara att ta tjuren vid hornen, skriva det som behöver skrivas och få det överstökat.

Till att börja med har ni kanske noterat att det igår var exakt en månad kvar till den stora dagen. Och nu, måste jag medge, märks det att det börjar dra ihop sig.
Hur? Tja, till att börja med skulle jag ljuga om jag sa att jag inte börjat känna av lite, lite nervositet. Inte så farligt visserligen, men då och då får man lite fjärilar i magen (ser ni? det är precis det här jag menar, jag känner mig som en tönt) och det är en ny grej för mig. Hittills har standardsvaret när någon frågat om min nervositet (och tro mig, det har dom gjort precis hela tiden!) alltid varit något i stil med: "Nä hörrudu, du vet, det är så mycket att göra med allting just nu så jag har faktiskt inte hunnit bli det än".
Det får jag sluta med nu. Det är helt enkelt inte sant längre.

Nåväl, nog ordat om det och istället över till det jag egentligen hade tänkt skriva om (det tog mig bara 20 rader!): veckan som varit. Saker och ting rör sig nämligen framåt trots att Emelie flytt landet och numera helt hänger sig åt badbollsmentaliteten nere i Kroatien. 

I måndags träffade jag Jocke från Ål in på Anglais. Vi diskuterade upplägget för kvällen och det kändes som att vi var på samma våglängd. Dom kommer att göra ett bra jobb. När jag ändå var i krokarna passade jag på att slinka in på Hugo Boss, där ett par synnerligen svåra lackskor inhandlades. Kommer passa perfekt till James Bond-smokingen.
När jag kom hem på kvällen hade vi fått paket från Italien. Vår första bröllopspresent, signerad kusin Alfredo i Neapel. Givetvis har jag tjuvöppnat men det skulle kännas fel att avslöja innehållet här.
Träningen går också framåt, även om dom allra största bröllopsmusklerna kanske lyser med sin frånvaro (loppet är nog kört där, är jag rädd). En knapp timmes powerwalk med Wilda varje morgon plus någon aktivitet på kvällen är receptet jag tror ska hjälpa mig.
Den närmaste framtiden ser också ganska produktiv ut. Ikväll ska jag till posten i Haninge för att hämta Emelies diamantsmycken och på söndag är det dags för den (förhoppningsvis) slutgiltiga provätningen på Stallis.

Som ni märker: det rör sig!

***

Slutsummering: ja, det här blev ju ungefär lika illa som jag trodde. Ett skitinlägg. Som straff ska jag genast sätta mig ner och tänka ut hur mitt nästa inlägg ska kunna ha en rubrik där alla ord börjar med bokstaven M utan att det ser dumt ut.
Det kan bli nåt.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Vasa? 

Ah! Ni undrar bara hur livet ter sig så här knappt fem veckor innan den stora dagen? Jo, det ska jag berätta. Heter man Emelie vaknar man, sent, i sin cottonsatin-säng på ett flådigt hotell i Kroatien, snor lite frukost från den lyxuösa buffén innan man behagar släpa sig till stranden för dagens första bad. 

Heter man Tony vaknar man på soffan hemma i Trånkan klockan halv fem på morgonen, med bultande huvudvärk och en hund som behöver rastas. Sedan sätter man sig i bilen och skyndar något försenad iväg till det väntande jobbet. 

Men inte hänger vi läpp för det! Nu har klockan hunnit bli över 7, jag tycker vi kör ett litet nyhetssvep innan vi rusar vidare i måndagen. 

*** 

Eftersom man tydligen inte kan lägga upp bilder från sin egen databas här på bloggen går ni miste om fotona jag tänkt visa från vårt smekmånadshotell. Vill inte länka till deras hemsida än, gör en Aftonbladet och håller på den godbiten i några dagar till.
Det är det värt. 

*** 

Arbetet med bordsplaceringen går sakta men säkert framåt, men vägen till där vi är idag har varit minst sagt krokig. Vi inledde starkt och fick klart med runt 40 namn första kvällen. Sen gick Emelie in i nån sorts psykos och gjorde klart alla 140 platser samma natt, alltmedan jag sov som en liten prins. Det fick vi såklart riva upp, och för säkerhets skull började vi om från 0 igen. Efter det har vi varit mer metodiska i vår arbetsprocedur och i skrivandets stund är vi uppe i ca 80 namn. Vi återupptar arbetet samma dag som Emelie kommer hem från Kroatien.
Roligt, men svårt som fan. 

*** 

Den här veckan, närmare bestämt på söndag, blir juli augusti.
Bröllopsmånad.
Dags att lägga på en rem nu. 

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Det är lätt att fastna i en bubbla när man sysslar med sina bröllopsförberedelser, och börja tycka att ingenting annat i livet spelar någon roll.

Men ibland händer saker som sätter det här med bröllop i sitt rätta perspektiv.



(Måsen på bilden har inget med den i artikeln att göra. Mer än att dom hånglade med samma måstjej en gång på Ibiza)

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Man är ung, man blir äldre, och snart ska vi alla dö.

Det är ju fan också.

Det här med bröllpet får en ju onekligen att fundera lite över saker som ålder och perspektiv. Alldeles nyss fyllde ju den här Nirvana-babyn från Nevermind-omslaget 19 år. Och det kändes ju sådär. Strax efteråt, i samband med kvartsfinalen i VM mellan Holland och Brasilien, fick jag läsa en artikel om Bebetos SON!

Vems son, undrar ni?
Jo, ni minns väl VM 1994? När Brasilien manövrerade ut Holland i kvartsfinalen, och nyblivne pappan Bebeto invigde en målgest som var briljant då men som skulle bli återanvänd till förbannelse av varenda division III-spelare världen över.
Gossebarnet som Bebeto firade döptes till Mattheus. Det är sexton år sen nu – och tror ni inte att gossen gått och blivit sexton år gammal?!

Nu, medan jag sitter på kontoret i min ensamhet och avnjuter en bättre lunch bestående av gårdagens pannbiffrester, kommer nästa smäll: en inbjudan till Gabriellas 18-årskalas.
Gabriella är alltså kollegan, vännen, Ginos dotter och tjejen som jag så sent som...ja, typ i förrgår känns det som...brukade vara barnvakt åt när hennes och mina föräldrar smorde kråset någonstans.

Bom, bang, så gick arton år. Och snart ska vi dö. Och mitt kaffe har blivit kallt.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Goder morgon, trälar och bönder.

Efter att ha helgat vilodagarna så gott det går – i alla fall här i bloggformatet – så får vi väl kickstarta den här veckan, en dag försenade.

Sugna på att höra tre glada musikanter från Berlins konserthus framföra ett par stycken av Brahms och Ravel – på vuvuzela?

Tänkte väl det.

***

Men för en kickstart krävs förstås tyngre grejer. Och sådana finns det faktiskt gott om, eftersom gårdagen var en av de mer händelserika dagarna hittills i den här lilla förberedelseprocessen.

Vår måndag innehöll allt ifrån en viktig specialleverans från USA (top secret) till ett par helt vansinniga paraplyer med spets, för den händelse att det skulle regna på den stora dagen. Däremellan fick vi klart med vaser, korgar och diverse annat krimskrams som förhoppningsvis ska hjälpa till att förgylla kvällen utan att riktigt märkas. Kvällen avslutades med ett nytt avsnitt av "Bröllopsformad" där jag slog till med nya rekordtiden 45 minuter.

...ändå överskuggas allt det där av gårdagens verkliga bomb, en nyhet som fick vår lilla samhälle att brisera. Nej, jag pratar inte om att Chris äntligen har hittat kostym (även om det känns nog så viktigt) utan att - trumvirvel - bröllopsresan är klar!

Vart det bär av, när och varför, allt det där överlåter jag till badbolls-Emelie att berätta mer om. Eller så tar jag det själv lite senare. Just nöjer jag mig med att i bästa Henke Larsson-anda konstatera: jag är helnöjd.

Nu ska jag läsa mer om den hollänske prästen Paul Vlaar. Jävligt intressant öde, det där.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Jag ska försöka att slita mig från solande, vila och allmänt semesterfirande. Får se hur det går...

Igår började vi med bordsplaceringen! Riktigt svårt, men roligt! Vi satt och dividerade fram och tillbaka vilka som skulle passa ihop och inte. Vi insåg ganska snabbt att detta kommer att ta tid:) Jag blev dock så exalterad över det hela att jag satt uppe halva natten för att pyssla ihop alla bord. Reslutatet blev väl sådär, jag erkänner att jag inte är som mest snabbtänkt klockan två på natten...
Så det blir; gör om, gör rätt!

Nej, nu kallar badbollen igen!

/Emelie

Ingen kommentar

Pinglänk

I'm back baby I'm back!

Har precis tagit mig igenom löprundan igen - den här gången helt utan att behöva power-walka.
En skrällseger.
Det var inget dansande a la 2006 att tala om, det var ett rejält modifierat grundtempo jämfört med sist (blygsamma 47 minuter vittnar om det) men...jag är med i matchen igen och det känns förbannat skönt.

Nån förresten som vet varför uttrycket "I'm back baby I'm back!" är en all time classic?
Här är en ledtråd.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Ursäkta en vänlig fråga, men vad sysslar ni med egentligen? Här jobbar man skiten ur sig månad efter månad, inuti ett gigantiskt kylskåp och i stenhårda förhållanden, och vad möts man av när man kommer ut? Vad gör ni?

Förvandlar Sverige till en semesterort, är vad ni gör. Klär av er halvnäck och badar, är vad ni gör. Sliter er ner till ICA, handlar upp er på grillkött och tycker att ni jobbat, är vad ni gör.

Stackars Emelie trillade förstås ner i slöträsket i samma sekund som hon fick syn på en badboll, henne kan man ju inte räkna med längre. Det är med andra ord upp till mig att försöka hålla den här bloggjollen på någon slags minsta-möjliga-krav-nivå under tiden.

Break's over, hörni. Dags att ta oss i kragen.

Under den senaste veckan har vi hunnit träffa såväl Daniel Roos som Sara Floristen. Båda mötena skulle jag beskriva som givande, om än på lite olika sätt.

Om vi börjar med Daniel - det blir till och med rätt kronologiskt då - så var tårtan en succé från början till slut. Vi har överlag varit nöjda med allt i matväg hittills, absolut, men tidigare har vi alltid velat förändra några detaljer i rätterna vi provat.
Så var det inte här. Här var det mer: "säg för fan att du kom ihåg EXAKT hur du gjorde och våga inte ändra någonting!"
Utan att avslöja några smaker så kan jag utan att blinka konstatera att det var den bästa tårta jag ätit i hela mitt liv.
Dessutom pratade vi design och...ja, vad ska man säga? Blir tårtan hälften så snygg som jag föreställer mig kommer vi att skapa historia här.

Mötet med floristen blev också givande, fast på samma tema: vi pratade mycket om just tårtan och hur vi skulle blomsterdekorera den. Där kom Sara med några väldigt bra idéer och i och med att hon jobbat med Daniel tidigare känner vi att läget på den fronten är väldigt under kontroll.
Hon hade såklart intressanta idéer om annat än tårtan, men de flesta hade vi redan sett på bild så i det avseendet var det inte så mycket nytt under solen. Bra kommer det hursomhelst att bli, nåt annat är det såklart inte tal om.

Stay tuned.

***

Jag har hållt mig i skinnet länge, men nu går det inte längre. Nu MÅSTE jag få go off topic ett tag och nörda ner mig lite i världsfotbollen enligt mig.

I förrgår frågade en kollega mig vad i helvete man nu skulle ta sig till om kvällarna, när fotbolls-VM är över och allt. Han hade hamnat i någon sorts VM-psykos och sökte desperat ett sätt att hugga sig ur den.
Jag svarade naturligtvis:
- Hur kan man ens ställa den frågan just i dag, när det är kvartsfinaler i isländska cupen?! Mest undrar man förstås om underhundarna Víkíngur Víkíngur Ólafsvík orkar hålla andan uppe trots skadorna och sitt tuffa juniprogram och ställa till det för stora, starka Stjarnan?
Jag har såhär i efterhand förstått att min kollega läste in ironi i det där, men då fick han inte heller se att division III-gänget Ólafsvik bragdslog Úrvalsdeildslaget Stjarnan och nu är i semifinal! De gjorde det trots att de tappade en 2–0-ledning på matchens två sista ordinarie minuter.

Ja, och med det antar jag att de blev world wide webbs näst mest uppskattade isländska fotbollsinslag den här veckan. Etta? Tja, det ska väl ett och annat till för att slå Ögmundur Ólafsons lätt tveksamma målvaktsinsats för HK mot Thor i andraligan.
Efter sex minuter orsakade Ólafson en straff, fick varning och släppte in ett mål. Det värsta med det var att det inte ens var hans värsta ögonblick så långt.
Det var det här, efter en minut.

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk

Okej, inga fler ursäkter. VM är över, vi är långt inne i juli och bröllopet närmar sig med stormiga steg. Hög tid att börja hårdträna med andra ord.
Varför? Tja, några problem att komma i smokingen har jag visserligen inte, men det här är ju liksom sanningens ögonblick. Precis som att en Cannavaro vill vara som bäst just i VM, när hela världens ögon riktas mot honom (det lyckades sådär den här gången, annat var det 2006), så vill jag vara snyggare än jag någonsin varit just den dag jag ska vara med på ett kort som kommer att hänga på väggen så länge jag lever.
Dessutom kan det ju vara trevligt att fira sin stora dag med hjärtvärden som är bättre än min 78-åriga mormors. 

Igår var det dags för första löppasset, och…ja, helvete vilket smärtsamt uppvaknande det blev.
Fram tills för ca 12 timmar sen levde jag i villfarelsen att dryga 3 år av mer eller mindre fullständig inaktivitet inte skulle märkas av så värst mycket. Att mina många år som idrottare på strax-under-elitnivå på något sätt skulle kompensera allt.
Det gör jag inte längre.
Standardslingan på dryga 8 km som jag brukade dansa mig igenom för bara…ehrm…4 år sen hade nu förvandlats till rena Route 66. Det, i kombination med min inte helt uppdaterade egenbild, gjorde den knappa timmen jag var ute till en pina av sällan upplevt slag.
Man kan väl lugnt säga att jag la ribban lite för högt. Här följer en snabb resumé av en långsam löprunda:
Intet ont ananade gick jag ut i ett tempo som vore det 2006. Några kilometer senare var det bara att konstatera att jag gjort en Brink och gått in i väggen fullständigt. På ren stolthet lyckades jag pressa mig fram till 5,5 km men där tog det roliga slut, jag tvingades kapitulera och börja power-walka.
Eftersom min hjärna ännu inte lyckats greppa att jag inte var en långdistanslöpare av världsklass började jag jogga igen så fort jag hämtat andan, nu i ännu högre tempo för att kompensera för tiden jag förlorat på att gå.
Det var en jättedålig idé.
Den här gången dröjde det mindre än 1 km innan jag åter tvingades ge mig hän åt power-walkandets ädla konst. När jag så småningom började jogga igen var det med en rejäl självförtroendeknäck och i ett tempo som hade fått vilken stelopererad 80-åring som helst att skaka på huvudet av medlidande. Lyckades i alla fall hålla mig joggande tiden ut och till och med mobilisera något som liknade en spurt i slutet.

48 minuter tog det allt som allt. Det suger naturligtvis, men redan imorgon försöker vi förbättra det. Cannavaro kommer möjligen aldrig att få tillbaka formen från 2006, men det kommer jag – och med ränta!

/Tony

Ingen kommentar

Pinglänk